I januari 1954 var det dags för den första Surafostrade spelaren att dra på sig den svenska landslagströjan. Ove Dahlberg debuterade i en match mot Finland i Helsingfors. För många är han mer känd som en av världens bästa domare.
Ove Dahlberg, född 1931, debuterade i Suras a-lag i hockey som 15-åring. Började som forward men bildade sedan under många år tillsammans med Erik Holmgren ett legendariskt backpar som spelade 55 av matchernas 60 minuter och i bland mer än det.
Teckning: Lennart Elworth
Totalt blev det nästan 200 matcher i Suratröjan innan spelarkarriären avslutades 1961. Några år på 1970-talet var han a-lagstränare.
Sura har alltid haft en rivalitet gentemot Västerås och VIK. Något Ove Dahlberg fick kännas vid när han inför säsongen 1950-51 skrev på för klubben ”i stan”. Ove skulle göra militärtjänst och tyckte av någon anledning att det skulle vara lugnare att spela för VIK som höll till den södra Allsvenskan. DM-finalen år 1951 anses än idag som den mest klassiska av alla DM-matcher, en ”DM-matchernas DM-match”. VIK och Sura hade kvalificerat sig dit och känslorna svallade högt. Mest beroende på att VIK varit fräcka nog att lura till sig en ung, lovande forward från brukslaget, Ove Dahlberg. Det var snudd på helgerån… Nu skulle man ge igen, var tanken.
Finalmatchen skulle spelas på Arosvallen och det gavs och togs rejält. Med endast några få minuter kvar att spela såg det ut som om ”guldet” skulle hamna i Sura. Bruksgrabbarna hade ledningen med tre mål mot två. Men – vem av alla spelare åker igenom helt solo mot Suras målvakt Ragnar ”Lalla” Eriksson, om inte Ove Dahlberg! En kastad klubba stoppade VIK-forwardens framfart och domaren blåste för straffslag. En straff som Åke Eriksson säkert förvaltade i mål och 3-3 stod som resultat efter 60 minuters spel. Nu väntade omspel i Sura. En batalj som blev ännu hårdare än den föregående. Hela åtta utvisningar – mycket på den här tiden – bokfördes och efter andra perioden var ställningen 3-0 till hemmalaget, efter mål av Henry Berg, Egon Persson och Sune Johansson. Men vad händer i tredje perioden? Hasse Pfeiffer reducerade till 1-3, ”Kanka” Olsson skickade in 2-3 på långskott och med 13 sekunder kvar att spela så kvitterar – Ove Dahlberg! Det var inga glada ord som den förre suraspelaren fick höra på vägen till omklädningsrummet.
-Det var inga vänliga ord jag fick höra när jag kom ”hem”, berättade Ove efteråt. Stämningen runt matcharenan var minst sagt hatisk och vid DM-fighten lagen emellan fick jag lov att be om poliseskort!
Det blev en tredje match som skulle spelas i Västerås till surabornas stora förtrytelse. ”Här har man enbart tittat ekonomiskt på fördelarna och inte ett dugg på det sportsliga”, morrade man på bruket. Men finalen gick som bestämts på Arosvallen. VIK vann klart med 4-0 och visst gjorde Ove Dahlberg mål igen. Det blev dock Oves sista framträdande i gulsvart tröja. Säsongen efter fann den blivande stor-domaren för gott att spela i sin hemklubb igen. Det var nog lugnast så.
I och med Oves comeback i Suratröjan vann klubben ohotade division 2 östra och fick gå upp utan kval. Väl i division 1 så visade Ove sådana talanger att Svenska Ishockeyförbundets UK fick ögonen på honom. Ove togs 1954 ut i det landslag som skulle till Helsingfors och spela i en trenationsturnering. Det blev 2 landskamper mot Finland och Sovjet.
Ove (3) håller ett öga på Sven Tumba (5) SIF mot Djurgåden 1953
Foto: Sven-Erik Eilert
Tidigt började Ove Dahlberg karriären som domare. 1953 tog han aspirantkort, två år senare blev han förbundsdomare och 1957 allsvensk domare. Han är en av de få som dömt samtidigt som han spelat i högsta serien. Det hände under säsongen 57-58, då Sura spelade i division 1 södra och Ove dömde i division 1 norra. Efter säsongen 57-58, när Sura förpassades ur högsta serien lade Ove av som spelare. Men när han såg hur illa det gick för Sura i division 2, mycket på grund av att man tappat halva laget och fick slänga in unga juniorer, ja till och med pojklagsspelare, beslutade sig Ove för att göra comeback. Hade Sura tagit lika många poäng under säsongens första 7 matcher, som man gjorde med Ove i laget under säsongens avslutande 7 omgångar hade man klarat sig kvar i division 2. Nu blev det division 3 och Ove valde att fortsätta. Parallellt med domaruppdragen spelade Ove för Sura i division 3, en serie som Sura vann i tuff kamp med IK Westmannia. I matchen borta mot IKW, tyckte Köpingsfolket att Ove agerade både spelare och domare.
Säsongen 60-61 blev Oves sista som spelare i A-laget, men han fortsatte att spela i B-laget säsongen efter. Med en så meriterad domare som Ove i en B-lagsmatch så kunde det hända lite roliga saker. Suras B-lag, som Ove tränade, spelade match i Arboga. Domaren hade så stor respekt för Ove att han tittade på honom innan han blåste i pipan för något domslut. Nickade Ove, då blåste han. Vid några tillfällen stod Ove i Suras bås och pratade med spelarna med ryggen ut mot planen när Sura slog icing. Domaren tittade i förtvivlan bort mot Suras bås men när Ove inte nickade så blåste han inte. Det fick till följd att Sura gjorde två mål på icingpuckar.
Sista säsongen i A-Laget för Ove (knästående längst till höger) 1960-1961
Foto: Sven-Erik Eilert
Domarkarriären tog fart och Ove blev en av de mest anlitade domarna i högsta serien. Tillsammans med parkamraten Ingemar Johansson reste han land och rike runt. Han dömde sin första landskamp 1962 och VM-debuterade 1963 i B-gruppen i Stockholm. I Lubljana dömde Ove enligt egen utsago en av sina värsta matcher. I en match mellan Sovjet och Kanada var det heta känslor i första perioden med fight vid varenda avblåsning. Så fort det blev en fight rusade fler av CCCP-spelarna in på isen. Till slut åkte Ove fram till legendariske tränaren Tarasov och sa till att nästa gång det rusar ut spelare från ert bås åker dessa ut på 10 minuter. Det kom inte ut några fler spelare! Pondus hade han trots att han bara var 35 år vid tillfället.
Ove släpper pucken, Kanada-Tjeckoslovakien
Foto:Karel Novák
Två gånger utsågs Ove Dahlberg till amatörvärldens bäste domare. 1969 fick en förfrågan från NHL om att börja döma där. Men Ove tyckte att programmet var lite i tuffaste laget, 3 matcher i veckan och långa resor, Bara 5 lediga dagar på en månad. Så han stannade hemma och dömde vidare.
Den mest omtalade matchen är från historiens första Canada Cup 1976. Ove var reservdomare i den första finalmatchen och fick hoppa in efter 2.39 i den tredje perioden då Amerikanen Gordon Lee skadade sig. Vid den andra finalmatchen dömde Ove från start inför 18 000 åskådare på läktarna i anrika Montreal Forum, 4-4 efter full tid och övertid fick tillgripas. Det blev en makalös fortsättning när Ove dömde bort två Kanadensiska mål i förlängningen, bägge helt korrekt bortdömda. Innan Darryl Sittler kunde frälsa hemmanationen med det förlösande målet.
Ove slutade sin aktiva bana som domare 1981. Med sin oerhörda pondus blev det aldrig några problem när han dömde. Det brukade låta så här i isladorna runt riket, ”Vem är det som dömer i dag?” ”Det är Dahlberg” ”Bra då blir det lugnt”.
Ove Dahlberg valdes år 2012 in som domare i Svenska ishockeys Hall of Fame. Där finns även Surafostrade ”Stisse” Johansson, ”Sura-Pelle” Pettersson och Tommy Salo.
I januari år 1997 avled Ove Dahlberg, en av tidernas bästa svenska hockeydomare.
Text: Staffan Hesselbäck/Pelle Söderbäck
