Hans-Ove ”Korven” Norrman minns 1950-60 talet. En tid då Surahammar tillsammans med många andra brukslag alltmer etablerade sig i de högsta hockeydivisionerna. Ishockey var en viktig del av brukskulturen.
Hockey är brukskultur och när vi går in i 1950-talet börjar de klassiska brukslagen ta plats högre upp i seriesystemen. Storklubbar som Djurgården, AIK, Hammarby och Södertälje fick tampas med bruksklubbar som Bofors, Grums, Forshaga, Wifsta/Östrand, Fagersta, Strömsbro, Arboga, Morgårdshammar och Sura. Det var en tid då nutidens västmanländska storebror VIK var jämbördigt med flera andra klubbar i länet. En tid då Köpings hockeylag hette Westmannia.
”Korven” väntar på DM guldmedaljen 1956 efter vinsten mot IK Westmannia.
Foto: Sven-Erik Eilert
”Sura åkte upp och ner i divisionerna”, minns Hans-Ove ”Korven” Norrman, backklippa i Sura med 14 säsonger i a-laget (1954/55 – 1967/68). ”Vi var lite för bra för division två men räckte inte till för division 1 som då var högsta serien.”
För ”Korven”, född 1937, var idrotten och hockeyn en självklarhet. ”Vad skulle man annars göra. Vi spelade hockey hemma på vägen tills man blev gammal nog att ta mopeden ner till idrottsplatsen. Det fanns inga datorer, vi spelade bandy och hockey på vintern, fotboll på sommaren. Vi höll på jämt. Till slut fick vi lov att välja mellan hockey och bandy. Då dog bandyn i Sura”.
Han menar att hockeyn betytt oerhört mycket för Sura som kommun; ”Det är spelare som Sura-Pelle, Stisse och Tommy Salo som satt Sura på kartan. Alla vet var Sura ligger tack vare hockeyn”.
50-talets hockey spelades med helt andra förutsättningar än idag. En säsong innehöll inte mer än 20 seriematcher. Utomhusrinkar och naturis gjorde sporten beroende av väder och vind. ”Vi tränade skridskoåkning på kärren i väntan på serien. Och på utomhusrinkarna skottades snö med masonitskivor i pauserna”. Laget hade 12 spelare; två kedjor, två backpar och två målvakter (en ordinarie och en reserv). ”Det räckte bra. Spelet gick inte så fort på den tiden”.
Suras lag 55-56, Korven knästående längst till höger. DM mästare.
Foto: Sven-Erik Eilert
Spelarna jobbade på dagarna, de flesta på bruket, och två kvällar i veckan var det träning. Till det match tisdagar och söndagar. ”Korven” bildade under många år backpar med Åke Johansson. Han minns hur Sura en gång på Annandag jul hade bortamatch mot Skellefteå: ” Det tog en hel julhelg. Vi började med rälsbuss från Sura på juldagen, spelade match i Skellefteå på Annandagen och sen var det bara att rusa till tåget och åka hem”.
Utrustningen var enkel. Ingen hjälm och inga axelskydd. ”I början spelade vi vattenkammade eller med toppluva”, skrattar Korven. ”De första hjälmarna som kom, före Spaps-hjälmen, var gjorde av någon sorts plast/kork. En platta på pannan, två på sidorna och en i nacken. Vi spelade med träklubbor som inte gick att slå av, man fick en ny klubba när den gamla var utsliten, och det var en sensation när det kom axelskydd.”
Det var upp och ner i divisionerna. ”Korven” har spelat i såväl div 1 som div 2 och div 3. Till säsongen 1955/56 gick man upp i högsta serien men samma säsong flyttade ”Sura-Pelle” Pettersson till Södertälje och sejouren i högsta serien blev bara ettårig. Två säsonger senare gick Sura åter upp och åkte ur. I stort sett hela laget slutade och säsongen 1958/59 trillade man därför rakt igenom div 2 och ner i den lägsta divisionen. Men en ny generation var på gång och ett nytt lag byggdes. Spelare som Stisse Johansson, Sven-Allan Ellström, Reidar Gäfvert, Bjarne Broström och Nille Schilström tog över.
Suras lag 60-61 med Korven, Stisse, Nille och Bjarne,
Foto: Sven-Erik Eilert
”Korven” har spelat med många av de stora och mest kända Suraspelarna; Sura-Pelle, Stisse, Sune Wretling, Ove Dahlberg och Per-Agne Karlström. Han tvekar inte inför frågan om vem han rankar högst. ”Sura-Pelle, helt klart. Han var ett bollgeni. Började han med en sport så blev han bäst. Det spelar ingen roll vilken; tennis, pingis, golf. Han hade ett spelsinne och en placeringsförmåga. Ingen raket på skridskor men det gick bra ändå. Stisse hade en helt annan spelstil. Liten till växten men stenhård. Hade bollsinne och var bra även i fotboll. Sura-Pelle åkte nog inte på så många under sin karriär, Stisse smällde på. Jag var nog lite mer som Stisse i spelstil. Ja det var nog både Åke och jag”
.
Korven i närkamp med Des Monroney, Sura-FAIK 1963
Foto: Sven-Erik Eilert
Han har svårare att svara på frågan om vilken match han minns bäst; ”den frågan passar jag på. Det är så många. Möjligen är de bästa minnena de gånger vi slog VIK!”.
Säsongen 1967/68 blev ”Korvens” sista som spelare. Som många andra spelare fortsatte han sedan som domare; ”det var Arne Bagge som lurade in mig på det”. Varför fortsätter man som domare, den kanske mest utsatta positionen på en hockeyrink tillsammans med målvakterna? Alla minns ett misstag från en domare eller en målvakt.
”Det är intresset för hockey”, svarar Korven. ”man är med fast man inte är spelare. Visst är det ofta ett tryck att vara domare. Men man får inte ta åt sig. Som domare tycker något av lagen alltid att du gör fel. Du har inte många sekunder på dig att fatta ett beslut. Det är något helt annat än att se flera repriser på TV. Men ofta står domaren bra och ser vad som händer. Ser ofta betydligt bättre än publiken”.
Han följer fortfarande hockeyn, om än mest genom tidningar och TV. Men saknar det tid då klubbkänslan var större. Spelarna fostrades lokalt genom pojklag och juniorlag och landslaget hade samma stomme år från år; ”jo visst fanns det en klubbkänsla. Vi höll ihop. Det fanns inget annat”.
På väg tillbaka till Västerås efter intervjun med ”Korven” inser jag att jag glömt ställa en viktig fråga: varför smeknamnet ”Korven”? Det är bara att ringa upp och fråga och svaret är enkelt: ”Min farfar var slaktare, jag tror det är därför”.
(Texten bygger på en intervju gjord av Pelle Söderbäck med Hans-Ove ”Korven” Norrman i november 2019).
Text: Staffan Hesselbäck/Pelle Söderbäck
