Han blev ”Sura-Pelle” med hela Sverige. Men hemma på bruket kallades han ”Collman”. Eric Ronald Pettersson drog på sig den svenska landslagströjan vid 270 matcher och är Suras meste landslagsspelare i hockey. En legend!
Smeknamnet ”Sura-Pelle” kom naturligt när han 1956 flyttade till Södertälje. Det spreds snabbt över landet via Lennart Hyland, Sveriges radios genom tiderna mest snabbpratande radiokommentator. Under en landskamp på Johanneshovs isstadion, en utomhusmatch, stod Hyland som vanligt vid sargkanten och kommenterade i rasande tempo. Vid en avblåsning åkte därför backen Rolle Stoltz fram till Hyland och bad honom prata lite långsammare; ” vi hinner inte med att spela i samma tempo som du pratar!”. För Hyland blev därför ”Sura-Pelle” till ”Surra-Pelle”, det gick helt enkelt snabbare att säga.
Ronald Colman, vars efternamn fick bli smeknamn på Ronald P
Foto: IMDB
På en bruksort som Sura var Ronald under 30-talet inget vanligt namn. Så den brittiske skådespelaren Ronald Colman fick inspirera till ett lokalt smeknamn. Även om det på bruksengelska fick en extra bokstav ”Collman” och uttalades på bred västmanländska.
Collman, landslagsdebutant. Bäst i Tuggummiätning.
Bild: Lennart Elwort, SIF Jubileumsskrift 1954
Hockeykarriären var lysande. Collman debuterade som back i juniorlandslaget 1954 som 19-åring och spelade sin första match i Tre Kronor redan samma år. I landslagsdebuten spelade han back tillsammans med Djurgårdens Bertz Zetterberg och Norge besegrades med 10-0. Inför OS i Cortina 1956, som även gällde som VM, skadades ”Tjalle” Mild under en träning. Då skapades den s k Ungdomskedjan, Lars-Erik Lundvall, Nisse Nilsson och Sura-Pelle Pettersson. Den hade testats tidigare vid en landskamp mot Västtyskland men nu var det allvar. Tre bruksgrabbar; Lundvall från Bofors, Forshagas ”Dubbel-Nisse” Nilsson och suringen Sura-Pelle bildade under många år Tre Kronors i särklass vassaste anfallsvapen. Nisse Nilsson och Lundvall spetsade framåt och spelgeniet Sura-Pelle var strateg och släpande forward. Sportjournalisten Ulf Jansson beskriver Pelle med orden ”Han var slug och tänkte ishockey på ett sätt som gjorde att han var långt före sin tid”.
Totalt vann Sura-Pelle 2 VM-guld, 3 silver och 2 brons. Därtill ett antal EM-medaljer och SM-titlar. Totalt gjorde han, under 14 säsonger, 270 matcher i A-landslaget varav 213 var officiella landskamper. Spelarkarriären fick ett abrupt slut i december 1967. Vid en match i Rocklundahallen i Västerås föll han och bröt foten. Ingen vet än idag om det var en spricka i isen eller ett inkastat mynt som ändade en av svensk hockeys största karriärer.
Collman som bandymålvakt 1951.
Foto: Arkiv
Men det var i Sura det började. Collman föddes år 1935 och växte upp i Rävåsen. På sommaren var det fotboll och på vintern hockey och bandy. Han var ett bollgeni, oavsett sport. Den framtida hockeykarriären till trots; sina första matcher spelade han som målvakt i bandy! Säsongen 1950-51 vaktade han Suras bandymål och anledningen till målvaktssysslan var enkel; han var inte någon hejare på att åka skridskor. ”Ingen raket på skridskor men han hade ett spelsinne och en placeringsförmåga”, minns lagkompisen Korven Norrman tiden med Sura-Pelle.” Han var ett bollgeni!”.
14 januari 1955 Surahammars IF-Västerås SK 11-3
Collman i svart tröja drar upp ett anfall på högerkanten.
Han gjorde 3 mål i den matchen
Foto: Sven-Erik Eilert
Collman lärde sig åka skridskor och flyttade från bandyn till hockeyn. Sin debut som hockeyback 1951 blev dock mindre lyckad. I en träningsmatch skulle han åka ut och hämta pucken i egen zon men drattade på ändan. Då hördes ett rop från Surabåset; ”Ta av den där faan, han blir aldrig någon hockeyspelare!”. Ett par år senare, säsongen 1953-54, kom hans genombrottssäsong. Som back spelade han samtliga 10 matcher i serien och gjorde 9 mål. Han debuterade i såväl junior-som A-landslag.
Surahammars IF 1954-55. Överlägsna seriesegrare. Collman i mitten av bakre raden.
Foto: Sven-Erik Eilert
Säsongen därpå, i andra divisionen, var en bra säsong för Sura. Laget var för bra för division 2. Redan i första träningsmatchen slog man Fagersta med 21 – 0 och Collman gjorde 7 mål. Efter halva serien var Sura obesegrat, målskillnaden var 40 – 7 och Collman hade gjort 18 mål på 4 matcher. När serien var slutspelad hade Sura vunnit allt och hade 82 – 7 i målskillnad. Nu väntade kval till högsta serien mot Munkfors. Bortaseger med 5 – 3 och en oavgjord match hemma mot Munkfors förde tillbaka Sura till högsta serien. Collman var en av de stora segerorganisatörerna!
Colllman – Skyttekung 1954-55.
Bild: Lennart Elworth
Säsongen avslutades med en Norrlandsturné och i matchen mot Teg fick Collman göra ett mycket tillfälligt inhopp som målvakt. Teg tilldömdes en straff och Sura valde att ta ut målvakten och sätta in Collman i kassen. Något som var fullt tillåtet vid den tiden. Collman åkte ut och mötte skytten och tog helt sonika pucken av honom.
Collman började etablera sig i landslaget och under en tidig landskamp blev han tillfrågad om var i Sura han bodde. Han bodde då i Rävåsen där det fanns en belysningsstolpe. Då hördes Lasse Björns stentorsstämma i omklädningsrummet; ”Han bor där dom har en lampa!”. Något Lasse Björn fick ångra 1957 när man stod på prispallen efter VM-guldet i Moskva. Musikanläggningen strulade och det kom ingen nationalsång. ”Sjung något”, väste Collman till Lasse. ”Vad ska jag sjunga”, svarade Lasse och fick snabbt svar från Collman; ”Ta Helan går! Den kan alla!!”. Och så blev det.
Sura var inför säsongen 1955/56 tillbaka i högsta serien men det var dags för Pelle att röra på sig. Han gjorde sin militärtjänst i Stockholms skärgård och trivdes. Så han skrev på, möjligen för att han var osäker var han skulle platsa, för både Djurgården och Södertälje. Men Södertälje var snabbast med att registrera övergången hos hockeyförbundet så det blev kringelstaden.
Nästa anhalt blev Göteborg och Västra Frölunda dit han värvades tillsammans med Lars-Erik Lundvall 1960. Där fick han vara med om att lägga grunden till Göteborg som storhet även i hockey. I Göteborg spelade han också fotboll för stadens stolthet, IFK. Totalt blev det 13 matcher i fotbollsallsvenskan.
Collman i IFK Göteborgs dress.
1967 tog den aktiva karriären slut och Sura-Pelle fortsatte som förbundskapten för juniorlandslaget och därefter A-landslaget. Han var också i tre säsonger norsk förbundskapten. Ulf Jansson beskriver i hockeyförbundets jubileumsbok (utgiven 1997) Pelles talang som coach; ”Det var en uppgift som passade honom perfekt. Dels för att han hade sån blick för spelet och därmed förmågan att ta ut de rätta spelarna, dels för att han kunde snacka med de unga killarna på deras eget språk. ´Sura´ ledde våra juniorer till EM-guld 1972. Två säsonger, 1974-76, var han också förbundskapten för Tre Kronor men från den posten myglades han bort. Dåvarande förbundsbasen Ove Rainer tyckte inte att han var tillräckligt representativ. Men vi i massmedierna gillade honom skarpt.”
En taktiker, en lirare och ett bollgeni. Började han med en sport så blev han bäst. När distriktsmästaren i pingis en gång under 50-talet kom på uppvisningsturné till Sura ställde Collman upp. Distriktsmästaren vann inte många bollar. Collman var också en inspiratör. Inte minst för barnen som vistades på Surahammars sommarkoloni vid Skälderviken där han själv en gång varit kolonibarn. Under flera somrar kom Collman på besök, tältade invid den lilla fotbollsplanen och spelade boll med barnen.
Sura-Pelle/Collman avled i Göteborg den 6 mars 2010.
Produktion: Staffan Hesselbäck/Pelle Söderbäck
