Konstis och ballonghall tack vare en framsynt mas
Egentligen skulle han bara sitta som ordförande på hockeysektionens årsmöte. Men valberedningen hade inte hittat någon kandidat som ny ordförande så Erik G ”Masen” Adersson fick sitta kvar på stolen. Nu som ordinarie ordförande.
I 14 år ledde han arbetet inom Surahockeyn.
I boken ”från brukssamhälle till bruk och samhälle” (utgiven år 2002) karaktäriserar Erik sig själv i en intervju som ”ett fattigvårdsbarn”. Född i Linghed utanför Falun hösten 1922. Pappan dog under julen samma år, när Erik var 10 veckor gammal. Mamman fick slita hårt hos traktens bönder för att försörja de fem barnen och som 14-åring fick Erik börja jobba som skogshuggare. Olika säsongsjobb varvades med perioder av arbetslöshet och när sågen i Linghed lades ned ett par år före kriget slog arbetslösheten hårt.
Våren 1941 kom en utflyttad bekant tillbaka till byn och berättade om jobb som fanns på bruket i Sura. Erik slet då åter i skogen. ”Det var så inihelvete kallt den vintern och jag kände mig så slut att vad som helst annat tycktes bättre”, berättar Erik i intervjun. Sagt och gjort, efter midsommar 1941 cyklade Erik och 2 kamrater de 19 milen från Linghed till Sura, stegade in på brukets anställningskontor och fick jobb. Erik hamnade i grovplåten, trivdes gott och fick snabbt smeknamnet ”Masen”. Med tiden flyttade han över till murarlaget där han blev kvar under många år. Det politiska intresset fanns tidigt; ”det bottnade nog mycket i att jag var ett fattigvårdsbarn”, och redan som 24-åring valdes han in i kommunfullmäktige. Här fick han sin politiska skolning och år 1979, efter 39 år som verkmästare på bruket, utsågs han till kommunalråd.
Men den här texten ska handla om hockeyn och Eriks väg in är något ovanlig. I mitten av 50-talet hade idrottsföreningen ekonomiska problem och bad bruket och kommunen om ränte- och amorteringsfria lån för att täcka underskottet. Båda storheterna sade ja till låneförfrågan med ett villkor; man ville ha styrelseplatser. Kommunen två platser, bruket en. Brukets plats togs av överingenjören Björn Törneman medan kommunen hade svårare att hitta två kandidater. Detta tills någon förslog ”den där lille masjäveln”. Erik fick en styrelseplats och hälsades vid det första styrelsemötet med orden ”där kommer politruken”.
Som styrelseledamot ville Erik vara med på de olika sektionernas årsmöten och när hockeysektionen våren 1959 skulle ha sitt halvårsmöte valdes Erik, intet ont anande, till mötesordförande. Det var en tuff tid för hockeyn i Sura. A-laget hade rasat direkt från div 1 till div 3, många av de äldre spelarna hade lagt av och den nya generationen var för ung för att bära ett lag. Stora delar av styrelsen hade lämnat och sektionen saknade ordförande. ”Dåvarande sekreteraren, Olle Strand, föreslog då på mötet att sittande mötesordföranden skulle bli ordförande i ishockeysektionen, vilken var undertecknad”, berättade Erik i sitt avskedstal när han 14 år senare lämnade ordförandeskapet. ”Helt utan bakgrund, hade aldrig spelat hockey, hälsad välkommen till SIF med orden ’nu kommer politruken’. En förening med både ekonomiska och administrativa brister, en ishockeyverksamhet som efter Suraförhållanden betraktades som botten. Oddsen för att någorlunda kunna lyckas var synnerligen dåliga. Jag måste fatta ett snabbt beslut!”
Laget som gick upp från division 3 1960
Fotograf: Sven-Erik Eilert
Enklast hade nog varit att tacka nej men Erik var van att ta ansvar och gjorde en snabb kalkyl;” ”Sura i div 3, kunde knappt bli sämre. Administrativt en erfaren idrottsledare, Olle Strand, som sekreterare. Idrottsligt en kull talanger med dåvarande 16-17-åringarna Stisse, Nille, Mats Davidsson med flera i spetsen. Jag tänkte, du kan knappast misslyckas”. Och vägen gick uppåt igen för Sura, laget vann div 3 efter en jämn serie och efter en avgörande segermatch mot Westmannia i Köping. ”Ove Dahlberg spelare, tränare och domare redan då, hade enligt Köpingsskribenter alla tre uppgifterna i den matchen.”
Konstisbanan tar form, nedläggning av rör 1963
Fotograf: Sven-Erik Eilert
Som hockeybas lade Erik ”Masen”, parallellt med den dagliga verksamheten, upp de långsiktiga linjerna. Första målet var en konstisbana. En ekonomisk förening bildades där man kunde teckna andelar och viktigt var en bred förankring i samhället. Man besökte föreningslivet, gick på politiska möten och överallt presenterades idén. Bruket och kommunen uppvaktades och år 1963 kunde konstisbanan byggas. Ett viktigt steg för utvecklingen menade Erik vid sin tillbakablick 10 år senare. Här skapades nya förutsättningar och en entusiasm som låg till grund för bildandet av en aktiv supporterklubb och byggandet av en ishall.
Laget som gick upp våren 1969
Fotograf: Sven-Erik Eilert
När Sura inför säsongen 1969/70 åter gick upp i högsta serien ställdes klubben inför en akut utmaning; nya regler krävde inomhusspel i högsta serien. När Sura, direkt efter avancemanget, ställdes inför förslaget om att spela i Västerås konstaterade ”Masen” i lokalpressen att frågan skulle lösas i Sura. Snabbt kom idén om ballongtältet och fredagen den 10 oktober 1969 var det dags för invigning. Isbaneföreningen och Surahammars IF kunde hälsa välkomna till en invigning med tal av Svenska ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund, med en efterföljande match mellan Sura och Södertälje och med Ove Dahlberg och Ingemar Johansson som domare. Södertälje kom med ordinarie lag innehållande bland andra de tidigare Suraspelarna ”Stisse” Johansson och ”Nille” Schilström. En som däremot inte kom i tid var Helge Berglund som var försenad. Berglund kom med andan i halsen precis vid matchstart men Masen lät inte det störa hockeyfesten. Han beordrade helt enkelt att matchen skulle starta och att Berglund fick vänta med sitt tal till periodpausen. I sitt tal, som enligt VLT var svårt att höra på grund av ”stort ungdomligt larm från läktarna”, hyllade förbundsordföranden Sura; ”Här i Surahammar sker stora saker på en gång och det är sannerligen inte att förtiga. Inte nog med att samhällets stolthet, ishockeylaget, tagit steget upp i allsvenskan… kommunen blir också först utanför Stockholm med en plasthall av dessa dimensioner”.
Invigningsmatch 10 oktober 1969 Surahammas och Södertäljes spelare på rad
Fotograf: Sven-Erik Eilert
Även sejouren 1969/70 blev ettårig och en och annan Surasupporter undrade om man inte skulle satsat mer på spelarvärvningar än ishall. Men för Erik G, som fick en del kritik, var det viktigt att tänka långsiktigt; ”För att i dagens läge kunna skapa ett lag av god allsvensk klass behövs en uppslutning från näringsliv, kommun och allmänhet över ett större område än Surahammars … att då satsa på att få en anläggning som under många år skulle ge oss ett försprång framför våra konkurrenter om topplacering i div 2 måste vara riktigt. Isbanan 1963, ishallen 1969, är enligt mitt förmenande de två viktigaste milstolparna under denna 14-årsperiod”.
Trots att han saknade egna idrottsmeriter är Erik G ”Masen” Andersson en av Sura viktigaste idrottsledare genom tiderna. Han såg det själv som en fördel att som ledare inte ha ett aktivt idrottsliv bakom sig. Det blev lättare att tackla frågor förutsättningslöst, menade han. Dessutom kunde han med varm hand överlåta laguttagningar till lagledning och tränare. Vid rinken hade han sin egen uppgift som speaker vid matcherna; ”Jag ska ju ändå vara där, Då kan jag ju ta ett jobb också”, kommenterade han sin speakerroll i VLT.
Surahammars IF:s trupp uppradade framför bussen 13 april 1965,
14:30 gick bussen från IP
Fotograf: Sven-Erik Eilert
Som ledare med vana att våga fatta snabba beslut öppnade Masen världen för brukssamhällets hockeylag. När ett brev i början av år 1961 damp ner i föreningens postlåda med inbjudan om en turné genom Europa med spel i Tyskland, Holland, Frankrike och Schweiz tackade Sura ja. Det blev 9 matcher och 600 mil i buss under två veckor genom Europa. En resa som följdes av flera under 60-talet och som öppnade för ömsesidiga utbyten. Lag som Poprad och Kosice gästade Sura och bjöd Surapubliken på nya idrottsupplevelser.
Med sitt mjuka dalmål var Erik G Andersson snabbtänkt och slagfärdig. Som till exempel när Västra Frölundas legendariske ledare ”Bittan” Johansson vid en ordförandeträff beklagade sig över systemet att gästande lag och hemmalag delade på biljettintäkterna; ”när vi spelar i Sura kommer det 1000 åskådare, när vi spelar hemma kommer det 10 000. Ändå ska intäkterna delas lika”. Masens svar kom snabbt; ”det kan inte vara vårt fel att ni drar så lite publik på bortamatcherna”.
Hedersmedlemmarna 1999 fr.v. Sten Henriksson, Seth Carlsson, Erik G Andersson
Fotograf: Anita Gustafsson
Erik G Andersson var ordförande i Suras hockeysektion 1959 – 1973 och valdes år 1999 in som hedersmedlem nr 3. Åren 1971 – 1984 var han ordförande i Västmanlands hockeyförbund. Men för alla oss som under 60- och 70-talet njöt av Suras framgångar i rinken var han framförallt möjliggöraren för all den hockey vi fick se. För det är han värd en evig tacksamhet.
Erik G Andersson avled i januari 2020.
Produktion Staffan Hesselbäck och Pelle Söderbäck
Källor för denna text: Från bruk till brukssamhälle (utgiven av Surahammars kommun 2002) samt Erik G Anderssons avskedstal som ordförande år 1973.
