Han behärskade tacklandets konst till fulländning. Att åka på honom var som att åka rakt in i en betongsugga. Dessutom en bollbegåvning utöver det vanliga.
Stig-Göran ”Stisse” Johansson är med sina 119 A-landskamper, 3 VM-silver, över 400 matcher i högsta serien och ett olympiskt silver en av Suras största hockeyprofiler genom tiderna.
Stisse föddes i mitten av juli år 1943 och växte upp hos sina morföräldrar, martinarbetaren Erik Gunnar Johansson och hans hustru tvätterskan Gerda Maria på Götavägen 17 i Sura. Sina första sex skolår gick han på Bruksskolan och en av hans klasskamrater och bästa vänner var Claes-Bertil Ytterberg, numera pensionerad biskop och ”Årets Suring 2018.”. Claes-Bertil minns Stisse som en bra kille, en fin kompis och redan i småskolan helt outstanding i gymnastik och idrott. Dessutom en som bjöd på glasskalas. ”Han hittade en skål hemma hos mormor där hon sparade på mynt. Så Stisse plockade med sig några mynt varje dag till skolan. Efter skollunchen på Gyllene Hjulet gick vi vidare till kiosken vid järnvägsstationen där Stisse bjöd på glass för mormors pengar. Det tog dock ett hastigt slut då personalen i kiosken skvallrade för vår lärare Hildergard Hellström som gav oss en rejäl uppsträckning!”.
I 50-talets Sura spelade man hockeybockey och bildade olika kvarterslag. Claes-Bertil ger en målande beskrivning av Stisses talanger; ”Vi på Tallgatan skulle spela mot Stisses lag från Syfabriksområdet. Vi förlorade med 22-0 och mycket beroende på Stisse. Han hade ett kolossalt bollsinne och en kropp som var stenhård. Att åka på honom var som att åka rätt in i en betongsugga!”.
Redan som 15-åring, säsongen 1958/59, debuterade Stisse i Suras a-lag. Spelade 14 matcher och gjorde 8 mål. Redan under sitt första år visade han upp sina konster. Inte minst i en match mot Fagersta i januari 1959. Sura hade vunnit borta på Fagerliden och nu skulle FAIK ta revansch på Sura IP. Men Stisse ville annorlunda. Han avgjorde på egen hand matchen där Sura vann med 2-1 och hans andra mål var ett konststycke. Stisse dribblade bort samtliga FAIK-spelare och satte segerpucken i nät inför 761 åskådare. Han var då 15 år, 6 månader och 5 dagar gammal!
Surahammars IF 1959-60. Stisse i bakre ledet nr 6 från vänster.
Foto: Sven-Erik Eilert
Säsongen därpå, i division 3, gjorde han 13 mål på 7 matcher. Det var ett Sura i generationsbyte. En ny generation unga spelare var på väg in; Sven-Allan Ellström, Ove Eriksson, Reidar Gäfvert, Nille Schilström, Karl-Axel Berglund, Bjarne Broström, Mats Davidsson och Stisse. En ny guldålder för hockeyn i Sura var på väg med Stisse som en av lagets förgrundsgestalter. De unga spelarna slet hårt, varvade juniorhockey med a-lagsspel. I Ett referat i VLT år 1963 från en match mot Westmannia lyfter man Stisse; ”Så fort han var inne på isen hände det rafflande saker. Snabb, listig och med en utstuderad klubbföring var han mycket svårstoppad”. Samtidigt konstateras i samma reportage att ”Surahammar stod ej riktigt att känna igen. De ungdomliga junioranfallen verkar slitna, för mycket matchande tydligen med växling juniorhockey och hårda seriematcher.”
Stisse-tacklingarnas mästare
Bild: Börje Dorch
Stisse var, trots sina 173 centimeter, en tacklingarnas mästare. Hård som granit. Inte sällan for motståndare över sargen. Något som två tjecker fick erfara under en landskamp i helgturneringen Ahearne Cup. Stisse lämpade både över sargen och de fick dela på en ambulans till sjukhuset. En av hemligheterna var hans otroliga timing när han tacklade. En förmåga att se när motspelaren bytte skär och för ett ögonblick var i obalans. Då sattes tacklingen in.
I fem säsonger spelade han i Suras a-lag, 65 seriematcher och 82 mål, innan det 1963 var dags att dra vidare. Han ville till en större förening för att kunna fortsätta utvecklas som spelare. Storklubbar som Södertälje, Djurgården och Västra Frölunda drog i honom och i lokalpressen spekulerades i om Frölunda skulle dra det längsta strået. Där fanns sedan några år tillbaka ”Sura-Pelle” Pettersson och ryktet sa att Pelle på senare tid gjort flera besök i sin gamla hemort. Samtidigt gav Sura Stisse tillåtelse att följa med Södertälje på turné till Tjeckoslovakien. Stisse hade dessutom under hösten varit med om att spela upp Hallstahammar till division 2 i fotboll. HSKs supporterklubb lyckades nu få en preliminär militärtjänstgöring för Stisse på jägarskolan i Kiruna ändrad till Stockholm. Allt för att han skulle kunna spela vidare för HSK. Så inför hockeysäsongen 1963-64 skrev Stisse till sist på för Södertälje. Debuten för SSK skedde i en match mot Djurgården i början av november 1963. Tälje vann med 4-2 och sista målet gjordes av en viss Stig-Göran Johansson. Mål direkt i debuten i högsta serien.
Stisse i samlarserien 67/68.
Bild: Willams förlag
Nu fick landslaget upp ögonen för hockeybegåvningen från Sura och redan några månader efter debuten i Södertälje debuterade Stisse i B-landslaget mot Sovjet. Debuten i A-landslaget kom i en match mot Östtyskland i september 1965. Två år senare spelade han sin första VM-turnering i Wien där Tre Kronor tog en silvermedalj. Totalt blev det 119 A-landskamper, 1 OS och 6 VM-turneringar. 3 VM-silver och 3 brons samt ett antal EM-medaljer. I mitten av 60-talet blev han, som en av de första svenskarna, inbjuden till ett träningsläger med New York Rangers i NHL men var tvungen att tacka nej på grund av militärtjänstgöring i Sverige. Hans tuffa spelstil borde annars ha uppskattats i den nordamerikanska hockeyn. I Tre Kronor spelade Stisse tillsammans med Uffe Sterner och Lars-Göran Nilsson. I Södertälje bildade han i flera år kedja tillsammans med sin gamle kompis från Sura ”Nille” Schilström och Clemensnäsfostrade ”Poppen” Burlin. En formation som Stisse själv rankat som den bästa han spelat med i ett klubblag. Totalt blev det 15 säsonger i Södertälje där han blev en av klubbens mest älskade spelare. En fighter och en lirare med glimten i ögat.
Men det kunde ha blivit Sura en gång till. Inför säsongen 1969-70 hade Sura spelat sig upp till div 1 och ambitionen i klubben var att på allvar försöka etablera sig i den högsta serien. En av många utmaningar var att Sura fortfarande spelade utomhus. Eftersom Svenska Ishockeyförbundet fattat ett beslut om att inga lag i högsta serien fick ha utomhusrink föreslog elaka tungor att Sura kunde spela sina hemmamatcher i Västerås. Något som Suras starke man Erik ”Masen” Andersson i VLT avfärdade med orden att ”den favören tänker vi inte ge till Västerås IK. Vi har en isbaneförening som samlar in pengar till en inbyggnad av arenan. Idag har vi drygt tusen kronor av egna medel och kommunen släpper nog till resten”.
Dessutom skulle laget förstärkas. ”Dadda” Johansson värvades från Fagersta, Bengt Wistling från Skultuna och dessutom återvände Sven-Allan Ellström och Bosse Schilström. Så tändes hoppet i Sura när Expressen publicerade en artikel med rubriken ”Stisse värvas hem till Sura igen”. Men ryktet dementerades av Suras lagledare Roger Börjel i VLT, ”Visst har vi försökt få tillbaka Stisse och Nille. Men det går tyvärr inte. De har det alldeles för bra i Södertälje med fina jobb. Och det ändrar man inte så lätt på. Annars hade det varit skojigt att få tillbaka killarna”.
Stisse mot Kanada i VM 1970. Kanadas målvakt är Ken Dryden.
Bild: Mästar – Serien
Stisse fortsatte istället framgångsrikt sin karriär i Södertälje fram till år 1978 då SSK för första gången föll ur högsta divisionen och Stisse avslutade sin aktiva karriär. År 2002 avled han, 59 år gammal, efter en längre tids sjukdom.
Sex år senare, den 28 februari 2008, hissades tröja nummer 7 (Stisses tröja) i Scaniarinken vid en match mellan Södertälje och Luleå. Den tredje tröjan som hissades i arenan, tidigare fanns Anders Eldebrinks och Glenn Johanssons. Vid ceremonin närvarade hans söner Mathias och Robert tillsammans med gamle lagkompisen Nille Schilström. Efter ceremonin sa en rörd Nille att Stisses tröja borde varit den första som hissades i Scaniarinken. Han konstaterade att ”Stisse var bra på allt och att han kunde tackla. Det är inte många som kan det”. Minnena var många men det största kanske från Ahearne Cup, där Stisse tacklade två tjecker över sargen så att de fick åka i samma ambulans till sjukhus.
Södertäljes ordförande Rolf Karlsson sa vid samma ceremoni att ”Stisse var trogen SSK hela sin karriär och en sådan spelare som det kommer att berättas historier om i tid och evighet”.
År 2012 valdes Stig-Göran ”Stisse” Johansson , som nummer 41, in i Svensk hockeys Hall of Fame.
Produktion: Staffan Hesselbäck och Pelle Söderbäck
